När Erik för några dagar sedan pratade om att ta Harry och åka upp till Hudik två dagar kände jag att inget vore skönare. En hel natt utan ansvar för någon annan. En kväll att fylla med vad jag vill. En middag som jag inte behöver diskutera vad den ska innehålla och ingen dagislämningen morgonen efter.
Om jag bortser från stressen av att lämna på dagis och fortfarande hinna i tid till skolan, så har jag inte alls njutit av denna kväll på det sätt jag trodde att jag skulle göra. Kanske för att det hela tiden finns saker i bakhuvudet på sånt jag borde ha gjort. Men inte gjorde. Tänkte att jag skulle strunta i alla måsten och har ist plöjt de fem första avsnitten av Greys, från första säsongen. Och virkat en dm på filten. Men tillfredsställelsen är inte så skön när en vet att jag borde ha förberett morgondagens lektion, strykt gardinerna jag tvättat och tänkt byta till jul, letat fram 30 adresser till tackkort, gjort en fotobok, städat… Ja ni fattar.
Jag saknar dem mer än nånsin och bara tanken på att detta kunde vara livet, utan dom två jag älskar, gör fruktansvärt ont.
Imorgon är dom tillbaka och jag kommer läsa Dumbo på repeat. Då ska jag komma ihåg exakt vad jag skrev idag…
Virkningen går iaf framåt och mitt syskonbarn föds förhoppningsvis när som helst!
/Frida
uppsalasfinest 